Imorgonbitti åker R iväg en vecka, så jag får PF! Pojkvänsfritt! Åh! Då ska jag strö mina saker över hela lägenheten: inte plocka undan min hårfön eller smink, låta jobbväskan stå framme, låta nagellacket stå på vardagsrummet i dagar efter att jag målat naglarna och lämna hårnålarna som kaksmulor efter mig. Allt det som han avskyr. När katten är borta osv.
Jag tänkte på det, att det är lite lustigt att jag får lite separationsångest över att han ska vara borta en vecka. Det är ju så kort tid! Vi hade ju distansförhållande i 1,5 år och ses numera varje dag. Varför känns detta som en jobbig grej? Borde ju vara skönt.
Men det är det ju också. Skönt alltså. Tillochmed asskönt. Nu kan jag fokusera helt på mig själv, utan att behöva anpassa mig. Göra vad jag vill, när jag jag vill det. Äta gröna smoothies till middag (som han ledsnat på) och läsa min bok hela kvällarna.
Men vill jag verkligen det?
Kanske vill jag mest av allt bara vara med honom?
Samtidigt som min själ skriker efter mina kompisar som jag knappt hunnit träffa under våren. Tar varje tillfälle i akt. Som ikväll när jag åkte iväg och drack vin med tjejerna istället för att vara hemma med honom kvällen innan han åker.
Åh. Jag är så ambivalent. Vill klyva mig själv mitt itu. Vill vara med kompisar massor just nu. Älskar dem. Hungrar efter deras kramar, mjuka ord och kloka åsikter. Samtidigt som jag vill sluta mig själv i en kokong med honom.
Balans. Jag skriver ju så mycket om det och det är en svår grej.
Mikaelas Yoga 