Hejdå Göteborg! Ses om en månad!

Jag sitter på Landvetter, klockan är kvart i fem på morgonen och jag dricker ett glas champagne. It’s champagne o’clock somewhere in the world!

Det är viktigt att fira stora händelser i livet och detta är en av dem. Wow alltså, det här fantastiskt!

Nu bär det alltså av mot Nicaragua. En 48 timmars lång trip dörr till dörr. Snark. Sov typ två timmar inatt, men det är bra för då kanske jag kan sova på långflygningen Paris – Panama. Sedan har jag 20 timmar i Panama och då har jag tagit in på hotell, fyrstjärnigt. Jag brukar aldrig kosta på mig det, men jag tänker att jag banne mig är värd detta!

Jag ska försöka att uppdatera Instagram flitigt. Se länk till höger på sidan.

Vi hörs snart, nu ska jag njuta av bubblorna.

Annonser

2 dagar kvar till avfärd

Alltför många gånger har jag velat kasta in handduken. Nåja, inte riktigt, men känslomässigt har det känts så.

Men så idag känner jag mig förhållandevis lugn. Jag har fixat lite med min packning. Organiserat och börjat packa lite. Jag är inte så stressad över jobbet (bara för att jag skrev det så steg pulsen). Jag har det mesta (allt?) under kontroll.

Jag drömmer mig bort till fantastiska solnedgångar, sammetslen sand och ljumma sommarkvällar. Jag tänker att om en vecka är jag där. Då har jag precis avslutat morgonens yoga och äter nyskördad mango till frukost. Drömmen. Livet. Verkligheten. Min verklighet om bara några dagar.

Jag är så stolt och glad över mig själv, att jag tog tag i min dröm, sparade ihop till den och satsade allt. Vilken imvestering i mig själv! Det hade jag aldrig kunnat gissa för fem år sedan.

Det får mig att undra: Var är jag om fem år till?

På en alldeles fantastisk plats, på alla sätt. Det är jag säker på.

Long time no see

Jag ligger i sängen å ska snart sova. Ögonlocken är tunga och hjärtat nervöst. Jag börjar gråta titt som tätt för allt och inget. Nu senast för att Robin kollade på mig med sina snälla ögon som svämmar över av villkorslös kärlek. När jag insåg att jag kommer att få vara utan den i en månad så brast det för mig.

Jag oroar mig för allt och inget. Jag har tillochmed börjat oroa mig för att jag inte ska få några kompisar och att ingen ska tycka om mig? Det är det sista jag brukar oroa mig för! Vanligtvis har jag gott självförtroende när det kommer till sociala sammanhang. Jag tror iofs att det delvis kan bero på att jag inte är hundra procent bekväm med att bara ha engelskan som första språk. Där har hag dåligt självförtroende, för att inte hitta ord och inte kunna uttrycka mig obehindrat.

Nu är det bara 4 dagar kvar tills jag åker till Nicaragua och YTT och jag har lite panik. Vaf-n har jag givit mig in på?!

Vilovecka

I slutet av förra veckan så kände jag mig helt under isen och beslöt mig för att ta en riktig vilovecka. Inga måsten, inga krav. Jag bad Robin ta ansvar för både mat och disk, vanligtvis är det jag som lagar all mat och han diskar. Det har varit så himla skönt att han gjort bådeoch. Är så tacksam för för jag sluppit tänka på maten. Igår lagade han tolv (!) portioner vegansk thaigryta, så nu kommer jag väl få äta det tills jag storknar. 🙂

Jag är så dålig på att vara snäll mot mig på det här sättet, tillåta mig själv att släppa taget och bara vila, slappa och kolla på serier. Gör det alldeles för sällan. Det här var ju året då jag skulle göra saker av lust, för att jag vill å känner för det, inte av krav och tvång. Jag har blivit bättre på det, men jag vet att jag har lång väg kvar.

Drygt två veckor kvar tills jag åker nu. Pirrigt, nervöst och lite småpanik känner jag nu. Häromdagen fick jag ett mail med massa tips och saker att tänka på, det inkluderade bl a ett formulär där vi skulle fylla i våra sovvanor, hur lång tid vi spenderar i badrummet och hur pass stökig vs. pedantisk en är. Syftet med det är att de ska kunna para ihop oss med en lämplig roomie. Det gjorde att det kändes än mer på riktigt. Denna dröm som jag har haft sen jag hittade yogan. Wow! Det är mäktigt att kunna uppfylla en dröm! Snart är jag i mål.

Shoppat inför yoga teacher training

Om exakt tre veckor befinner jag mig Nicaragua. Jag ser på Instagram hur de håller på att bygga ett tak över trädäcket där vi ska yoga – som ligger precis vid havet! Det är jag tacksam för, annars är risken för att jag kommer att se ut som en krabba överhängande. Resfebern börjar bytas ut mot pepp och upprymdhet!

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag la nyss en beställning på ett gäng ny yogakläder, jag måste uppdatera garderoben efter klimatet, plus att jag inte vet hur stor möjligheten till att kunna tvätta är. Jag har även beställt lite kurslitteratur. Alla små förberedelser gör att det känns lite mer på riktigt.

En månad i sol och värme. Sand mellan tårna och havssalt på kroppen. Det är tio år sedan jag badade i Stilla havet, nu är det dags igen.

Lita inte alltid på dina känslor

Jag har börjat känna mig väldigt stressad på jobbet. Jag är i en känsla av att jag varken har koll eller kontroll på jobbet. Det är en fruktansvärd känsla. Den känns igen från pre utmattning. Men jag antar att det är helt naturligt att känna så. Det är ju trots allt bara två månader sen som jag arbetar som ordinarie och inte har en anpassad arbetssituation längre längre.

Jag tror dock att den här katastrofkänslan av brist på kontroll och stress är känslominnen på hur min arbetssituation var tidigare. Att det bara är en känsla och inte ett kvitto på en reell verklighet. Jag minns något som var fruktansvärt jobbigt och med facit i hand så vet jag hur dåligt det var för mig. Stressen. Den ohållbara arbetssituationen.

Jag tror inte att den är ohållbar nu. Jag tror faktiskt inte det. Men det är svårt när jag tycker så mycket om mitt jobb och brinner så starkt för de människor jag möter och har enorma prestationskrav.

Jag ska dock få hjälp nästa vecka av min arbetsledare i att prioritera. För jag har lite svårt att lära mig vad som faktiskt är viktigast och vad jag bör göra först.

Alldeles nyss ringde jag och bokade en tid hos en arbetsterapeut, för att få hjälp med tekniker och tips på hur jag kan lägga upp mitt arbete.

Nu har jag fyra dagars ledigt. Så himla välbehövligt. Tror det är det bästa för mig just nu. Att bara bryta helt och försöka ha tillit till att det kommer att bli bra.

I eftermiddag åker jag till Växjö för att träffa vänner över helgen och för första gången tar jag med mig Robin. Han har aldrig varit där förut, lite märkligt ändå eftersom att jag ändå bodde där i tre år. Nu är det sex år sen jag flyttade från de djupa skogarna i Småland.

Ikväll korkar jag upp en flaska vin tillsammans med en favoritperson och våra respektive hälfter. I 10 år har vi känt varandra nu, en tredjedel av våra liv! Det måste firas!

fall
När jag ser den här bilden så känns det lite okej med höst ändå, fast bara lite. Alla vet ju att det bara är 2 % av dagarna som är såhär.

Bildkälla

Med vinet som botmedel

Skämtåsido. Bröt ihop som hastigast idag för att det är så mycket TYST kunskap som finns i mitt yrke (socionom). Blir galen ibland. Lär mig massa nya saker och jag känner bara hur lite jag vill lära mig nytt och bara göra det jag kan. Det behöver mitt psyke. Det och ett glas vin, som jag nu förtär.

Min stundande resa, som nu är mindre än en månad bort, närmar sig med stormsteg! 30 oktober bär det av! Resfebern har lagt sig något och jag är lite lugnare. Jag har beslutat mig för att inte vaccinera mig mot Malaria, pga så låg risk i Nicaragua och i princip obefintlig i Costa Rica. Det upptog mitt huvud rejält ett tag. Katastroftankar och förväntansoro, ni vet.

Annars då? Börjar se sjukt mycket fram emot min resa! Särskilt nu är det blåser storm och regnet står som spön i backen. Men också för att det kommer att bli en livsomvälvande resa! Jag vet hur mycket resor och yoga ger mig, så detta ska bli fantastiskt! Jag ser fram emot att brytas ner och byggas upp på nytt igen, för jag är övertygad om saker och ting i mitt liv kommer att ställas på sin spets. Jag kommer tvingas att möta saker i mig själv som inte annars hade kommit upp till ytan. Det kommer att bli helande.

Jag tänker också mycket på min vision, min yogiska vision. Om hur jag ska nå ut till alla människor, oberoende av klass, etnicitet, kultur, osv. Det tror jag blir en utmaning, eftersom att jag bara rör mig i homogena, vita, medelklasskretsar. Jag vill inte att yoga ska behöva vara så dyrt. Jag vill skapa ett forum där det är gratis för alla, försöka deala till mig ett gäng yogamattor från sportbutiker och låna en lokal gratis. Det är ju inte omöjligt, tvärtom! Det kräver bara lite gediget engagemang. Att nå ut tror jag blir det svåraste, men inte heller det kan ju vara omöjligt eller hur?

En annan dröm är ju att kunna undervisa utomlands, åka med som instruktör på träningsresor eller dylikt. Det hade varit underbart! Likaså få jobb på en studio för att få lite klirr i kassan också. Det vore också kul, men på ett annat sätt. Det tror jag är görbart. Eller jag vet att det är görbart!

Ingenting är omöjligt! osv osv, som en vit medelklass, privilegierad kvinna lätt kan haspla ur sig.