Vad dålig du är!

Vad dålig du är som aldrig tar tag i ditt företag!

Du borde verkligen försöka lite mer, ta alla kontakter och skriva ner alla tankar i din bok!

Gu vad du är dålig som kom i säng så sent ikväll, nu blir det inte många timmars sömn!

Vad dålig du är som tog en lite längre rast, du borde jobba! Vara effektiv!

Vad dålig du som är inte är ute och springer oftare, det borde du verkligen. Så kass kondis som du har!

Vad tjock du är! Ser du inte hur magen putar i profil? Du borde verkligen låta bli alla sötsaker och chips, det är du inte värd!

Varför läser du inte fler böcker?

Varför sitter du så mycket med din telefon i handen?

Osv, osv…

Det är tankarna jag matar mig själv med varje dag. Det går inte en timme utan att jag tänker något negativt och skriker på mig själv om hur otillräcklig jag är och att jag alltid borde göra saker bättre, mer effektivt, eller bara annorlunda.

Det är som att jag aldrig kan göra något helt bra.

Jag är alltid dålig.

Fast det är faktiskt inte helt sant. Jag är jättebra också. Jag tycker att gör saker bra, jag skriver bra utredningar, är en bra vän, lagar bra mat, städar tillräckligt ofta. Jag är inte full av självhat och självkritik, men det finns där och präglar mig.

Jag lägger ner så mycket energi och tid de negativa tankarna. Tid och energi som jag skulle kunna lägga på annat – se nu är jag där igen! Nu klankar jag ner på mig själv igen! Dubbelbestraffar mig själv, jag inte bara tänker dåliga tankar om mig själv utan klankar än mer ner på mig när jag tänker att jag inte borde tänka dem, att jag borde veta bättre.

Blev det snurrigt nu?

Hursomhelst. Jag önskar att jag kunde bli mer snäll mot mig själv. Jag blir så ledsen när jag tänker på hur elak jag är mot mig själv. Varför kan jag inte se på mig själv med mer kärlek?

För att jag inte vet hur en gör. Det här tankemönstret har funnits med mig hela livet, det är som att det blivit en del av mitt DNA. Ett extra kromosompar som inte går att bli kvitt. Det beror väl antagligen på att jag fått höra så många gånger att jag inte duger ända sedan jag var liten, både hemma och i skolan. Det är så hemskt och jag blir så fruktansvärt ledsen vid tanken. En liten flicka som blir matad med hur ful och dålig hon är. Fy vale. Ingen önskar jag detta öde!

Men, nu slår det mig! Jag tycker faktiskt inte att jag är ful längre! Jag tycker tillochmed att jag är jättesnygg och fin och har bra tuttar! Jag som hatade mig själv tyckte att jag var det fulaste som fanns! Bara jag skulle bli smal, så skulle jag bli lycklig, trodde mitt trettonåriga jag. Nu vet jag bättre. Jag behöver inte vara modellsmal för att vara snygg. Jag är snygg ändå.

Kanske kommer jag veta bättre om det andra också? Att jag inte alls är dålig som inte är tillräckligt effektiv, går och lägger mig för sent och springer för sällan. Att jag duger precis som jag är.

Eftersom att jag kunde bli kvitt fulkänslan så kanske jag kan bli kvitt det här också.